Road to Nirvana

Att ungdomar lider av depression har blivit allt vanligare de senaste åren. Samtidigt finns det inte en enda ungdom som delar historia med någon annan. Min historia är mörk, läskig och hemsk. Men det viktigaste är att jag sitter här, livs levande - och framför allt är jag glad.

 

Jag föddes i Vietnam den 11 oktober 1994. Av okänd anledning kunde inte min mamma ta hand om mig, så de första sju månaderna i mitt liv bodde jag på ett barnhem. Standarden på barnhemmet var lång från okej. Vid sju månaders ålder vägde jag och var lika stor som en nyfödd bebis. Jag hade skabb och början av lunginflamation. 
Men som tur var hade ett exalterat par lämnat kalla Sverige för att hämta sin nya dotter - lilla mig.

 

Trots att jag lämnat barnhemmet och påbörjade ett nytt liv i Sverige var det inte enkelt för mig. det första mina föräldrar gjorde när vi landade på Arlanda var att åka in till sjukhuset med mig. Där konstaterade läkarna att jag pga. smustigt vatten och dålig omvårdnad hade utvecklad astma på barnhemmet. 

   Även fast jag spenderade mycket tid på sjukhuset de första tre åren var jag ett lyckligt, litet barn som var omringad av en stor släkt och familjevänner. Då alla mina kusiner är mycket äldre än mig var det alldeles utom sig när en liten asiatisk bebis skulle bli en del av deras familj. En av mina kusiner skrev till och med en uppsats om mig och hennes förhoppningar om vem jag skulle växa upp och bli.

 

Jag var glad, lycklig och älskad. Jag började så småning om krypa, och till slut började jag gå. Jag kallades för en Duracell-kanin då jag var så liten och snabb. Jag satt aldrig still. Gick aldrig. Jag bara sprang. Sällan grät jag, vårt hem fylldes med lyckligt barnskratt. 

   Men trots detta var mina föräldrar bekymrade. När jag väl börjat krypa tyckte de att mitt högra ben släpade efter, att jag mest kröp med mina armar och vänstra ben. Och när jag väl började gå tyckte det att jag gick annorlunda. Från och med det att jag var tre slussades jag mellan olika läkare. Alla konstaterade att det var något fel på mitt ben, men ingen visste vad problemet var. 

 

När jag var nio år var jag jättesvank i ryggen. Mamma brukade skämta om att man kunde ställa en kaffekopp på min svank utan att den skulle ramla. Jag var lika livlig som när jag var liten, men vid det laget var det uppenbart att något var fel på mitt ben. Jag kunde knappt böja på höger ben, något som många barn gärna påpekade. Jag gick i en klass med 44 barn i. Jag hade många vänner. Jag hade många mobbare. Som liten vågade jag inte vara ensam ute på gården. En gång kom det fram ett gäng äldre killar och beordrade att jag skulle gå fram och tillbaka så att de kunde skratta åt hur jag gick. Varje gång de lekte kull på gården kullade de alltid mig först och eftersom jag inte kunde springa ordentligt, eller lika fort som de andra barnen, slutade det med att jag aldrig lyckades kulla någon själv. Jag kunde inte heller leka burken eller kurra gömma. Eftersom jag hade astma, en väldigt jobbig en dessutom, hördes det alltid vart jag var då jag andades så högt. En gång höll jag andan när vi lekte kurra gömma så pass länge att jag svimmade.

   Men trots detta lät jag inte det hindra mig från att vara aktiv. När jag fyllde åtta började jag på gymnastik. Jag hade fått strikta order om att jag inte fick tävla på elitnivå, så jag nöjde mig med att tävla på nivån precis under eliten.

 

När jag var nio år kom vi till Barnortopeden på Huddinge sjukhus. Vi skulle träffa en av Sveriges bästa barnortopeder då hon trodde sig veta vad felet på mitt ben var. Mina föräldrar hade inga större förhoppningar på att hon skulle ha svaret, men de hade så fel. Denna briljanta läkare konstaterade att jag hade en sjukdom som hetter Muskelfibros. Det innebär att mina muskelfibrer i mitt högra lår inte fungerar. För att kunna böja på ett ben måste muskelerna sammarbeta. För att benet ska kunna vara utsträckt måste baksida lårmuskel kunna sträcka ut sig. För att ett ben ska vara böjt måste framsida lårmuskel vara utsträckt. I mitt fall kan inte min framsida lårmuskel sträcka ut sig ordentligt. 

 

Läkaren vi träffade ville att jag skulle opereras så snabbt som möjligt då hon insett att ju längre tid de väntade, desto värre skulle det bli. Inte nog med att jag hade muskelfibros, vänster höftled var även missbildad och ju längre tid jag gick utan att få det fixat, deso större men kunde jag få.

   Jag åkte in på operation kort där efter. Det var min tredje operation då jag hade opererat in rör i öronen och tagit bort polyperna innan, men det var min största operation hittills. 

 

Operationen tog sju och en halv timme och under den tiden hade jag hunnit dö och kommit tillbaka till liv igen. Min kirurg sa att det var en av de jobbigaste operationerna hon genomfört. När jag vaknade ett dygn senare hade jag två droppställ vid varje sida av sängen. Det satt blodpåsar på det ena droppstället och vätskedropp på det andra. Jag hade en stor maskin bredvid mig som pumpade in morfin i kroppen varje halvtimme, samt flera infarter i armar och ben ifall de behövde ge mig annan medicin. Jag hade även kateter, något som oroade mig väldigt mycket.

 

De följande tre veckorna som jag låg på sjukhus var de värsta i mitt liv. Jag hade en ortos runt midjan och höfterna eftersom det inte hade varit optimalt att gipsa mig där, och jag kunde inte vända mig själv i sängen. För att jag inte skulle få liggsår vändes jag tre gånger om dagen, något som gjorde otroligt ont. Jag grät hela tiden jag var vaken, men jag sov mest. Under dessa tre veckor låg mamma bredvid mig hela tiden. Hon matade mig, tröstade mig och kollade på Adam och Eva-filmer om och om igen för min skull. 

 

När jag väl var kry nog att komma upp i rullstol förbättrades min livskvalité något otroligt. Jag hade rullstolsrace i sjukhuskorridoren med min lillebror och jag drack upp sjukhusets festis-lager. När jag väl kom hem började kampen att kunna leva i min ortos. I början var det väldigt svårt. Mina föräldrar fick lyfta mig från rullstolen till sängen varje dag och det gjorde så otroligt ont. Dessutom var jag tvungen att uträtta mina behov i ett bäcken, något som redan vid nio års ålder var väldigt förudmjukande. Att duscha var inte heller på tal. Jag fick nöja mig med att tvätta mig själv med tvättlappar så gott jag kunde.

   Men det blev enklare med tiden. Efter några veckor kunde jag äntligen vända mig själv i sängen och jag hade blivit tillräckligt stark i armarna för att ta mig från rullstolen till sängen själv. 

 

Efter tolv veckor fick jag äntligen ta av mig ortosen. Då började sjukgymnastiken och kampen att lära sig att gå igen. Först fick jag en gåstol, och även med gåstolen var det väldigt svårt att gå igen. Mina ben hade förlorat nästan all sin muskelmassa och jag grät varje gång jag skulle upp med gåstolen. Det kändes som om jag hade spaghettiben och jag förstod inte varför de var tvugna att pusha mig att gå så tidigt efter operationen. 
   Dock gick det ganska snabbt att få tillbaka sin muskelmassa. Efter en månad byttes gåstolen ut mot en rullator, något jag inte gillade alls. Rullatorer var ju för gamlingar! Dock var det väldigt smidigt då jag bara kunde låsa rullatorn och sätta mig ned på den så fort jag blev trött. Rullatorn hade jag inte länge, för jag hade bestämt mig för att jag ville tillbaka till skolan, och jag tänkte minsann inte alls gå till skolan med en jäkla rullator. Efter ca tre veckor fick jag äntligen mina kryckor och kunde återvända till skolan. Jag hade tur - jag bodde bara 10 minuters gångväg till skolan, så att ta sig dit ensam var inte alltför svårt. Men sen kom vintern, och trots att jag hade isdubbar på kryckorna blev det svårt att ta sig upp för uppförsbackar med kryckorna. Dessutom hade mina mobbares sympati för min jobbiga situation försvunnit och det tog inte lång tid fören mina kryckor försvann spårlöst lite då och då. De lyckades även lura upp mig i den isiga skogen, springa iväg med mina kryckor och lämna min strandsatt utan någon väg att komma tillbaka till skolan helskinnad. Med andra ord - livet var inte mycket lättare. 

 

Men tiden gick och envis som jag var slängde jag iväg kryckorna ganska tidigt. Jag kom tillbaka till gymnastiken och jag läkte sakta men säkert. När jag var 10 gick jag igenom en liknande operation. Den tog 4 timmar och var inte lika invasiv, men återigen hade jag hamnat i ortosen och tvingades uträtta mina behov på ett bäcken. Men jag återhämtade mig snabbare från denna operation.

 

Åren gick och när jag var tolv var jag påväg att sluta växa. Jag gick fortfarande inte som alla andra, och läkarna hade kommit fram till att jag aldrig heller skulle göra det. Hade de kommit på var felet var när jag var tre hade jag gått precis som alla andra idag, men oturen slog till och så blev det inte.
   Jag började få alltmer ont i ryggen av att gå och läkarna kom fram till att det dels berodde på att mina ben var olika långa. Mitt högerben var fyra centimeter längre än mitt vänstra, vilket resulterade i att jag gick på tå med vänster fot. Så in igen åkte jag på operation. Denna gången skulle de bara skrapa av tillväxtcellerna i höger knä. Denna gången fick jag ett gips, vilket innebar att jag faktiskt kunde gå på toaletten själv och duscha.

 

Som bekant kliar det att ha på sig gips, och jag var mer än överlycklig att få ta bort det. Någon jag hade glömt bort var hur mycket muskelmassa man förlorar när man sitter i gips/ortos, och jag hade verkligen inte räknat med att jag skulle ha ett spaghettiben. Jag hade insisterat på att jag endast ville ha kryckor, men så fort gipset kom av föll jag rakt ned på golvet och det jag fick återigen börja om från början med en gåstol.

 

Åren tickade på och när jag började i åttan introducerades betygen för mig. Jag förvandlades till en plugghäst och nöjde mig inte med mindre än MVG i alla ämnen. Detta fortsatte ända upp till ettan i gymnasiet. 
   Jag gick Vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet och jag visste mycket väl att jag behövde minst 8 timmars sömn varje kväll, men ändå lyssnade jag inte på min kropp. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ha MVG i alla ämnen. Jag var den som gick och lade sig sist i familjen och den som gick upp först. Från åttan till ettan i gymnasiet tror jag att jag sov i genomsnitt 5 timmar varje skolnatt och jag sjukskrev mig aldrig (förutom den gången då jag fick halsfluss och inte kunde stå på benen i två veckor).

 

Men något hände när jag började tvåan på gymnasiet. Jag gick in i väggen. Vid det laget hade jag hittat (vad jag trodde var) mitt livs kärlek, fått pris för att jag var den bästa eleven på gymnasiet och samtidigt förlorat mig själv. Jag visste inte vem jag var längre. Jag visste inte vad jag gillade, vad jag hatade; allt jag visste var att jag KUNDE få MVG i vilket ämne som helst. Jag var Samys flickvän och stjärneleven i klass OP1A. Det var det jag var. Och någonstans när jag började i tvåan på gymnasiet gick jag in i väggen totalt. Mitt förhållande med Samy förjade fallera, jag började sjukskriva mig från skolan. Jag orkade helt enkelt inte med något alls. Jag kände på mig att betygen skulle bli lidande, vilket fick mig att må ännu sämre. 

Jag slutade äta, jag satt med näsan i skolböckerna och pluggade och pluggade, men inget fastnade. Jag grät mest bara, utan att veta varför. Tillslut tog jag kontakt med UMO och började träffa en kurator regelbundet, men jag kände att det int evar tillräckligt. Så jag blev refererad vidare till BUP där jag träffade världens bästa psykolog. Det visade sig att jag led av depression, en släng av tvångstankar och en enorm presationsångest. Tillsammans med min psykolog hjälpte hon mig tillbaka till livet, men ändå var skolan för mycket för mig. 

 

I mitten av tvåan på gymnasiet åkte jag in på min åttonde och senaste operation. De skulle försöka töja ut min lårmuskel så att jag förhoppningsvis kunde böja mer på mitt ben. Det var en experimentell operation och de visste inte om det skulle funka. Men de dokumenterade allt - för ifall det funkade skulle jag bli en stor världsnyhet inom kirurg-världen.

 

Operationen blev en succé och när jag väl vaknade på uppvaket hade mitt ben blivit uppskuret i ett sår på 37 centimeter, ihopsytt och täckt av ett stort gips. Jag hade en sond i låret där morfinet sprutades in och jag hade flera infarter på armarna. Det enda jag minns från uppvaket var att jag vid det laget, efter alla operationer, börjat hata pipande ljud från sjukhusmaskiner. De gav mig panik och jag bad dem att snälla stänga av ljudet. Det kunde de inte och jag hade en jobbig natt.

 

När jag äntligen fick komma upp på avdelningen satt Samy där. Jag minns inte om han hade gråtit, men han hade suttit och väntat på mig länge. När jag väl kom in i mitt rum satte han sig på en stol bredvid min säng, höll min hand medan jag gled in och ut från sömn. Jag hade så otroligt ont, men jag var ändå så lyckligt lottad. Jag hade världens mest underbara man vid min sida när jag behövde honom som mest.

 

Tiden gick och när jag äntligen kom ur mitt gips var det dags att ta sig till skolan igen. Det tog emot enormt att gå till skolan. Jag hade kommit till en punkt i mitt liv där jag helt enkelt inte brydde mig om något alls. Istället för att plugga bakade jag. Jag bakade varje dag jag kom hem från skolan. Jag bakade inte åt mig själv, för jag har aldrig funnit glädje i att äta bakverk, men jag bakade för jag fannn glädjen i att baka. Jag tog med mig bakverk till skolan, göddde min pojkvän och familj och insåg att jag faktiskt var en jäkel på att baka.

 

När jag började trean på gymnasiet sjönk jag längre ned i min depression. Det fanns inte en enda skolvecka som jag var närvarande hela veckan. Jag var hemma oftare än vad jag var i skolan. Som tur var hade jag världens bästa mentor som visste om mitt tillstånd och var förstående. Hon visste att jag inte mådde bra psykiskt och hon lät mig vara, för hon visste att jag trots det skulle ta hand om mina betyg. 

När jag gick ut gymnasiet hade jag MVG i nästan alla ämnen, och vid det laget hade jag kommit fram till att det är okej att inte vara perfekt hela tiden.

 

Sommaren efter gymnasiet var underbart. Jag levde livet fullt ut och hade inga bekymmer alls, ända tills Augusti kom. Samy gjorde slut med mig i början av augusti och kort därefter började jag få, vad jag kallar det för, flashbacks. Det var som om en video började spelas upp framför mina ögon och jag såg en scen utspela sig som jag aldrig sett innan. Jag fick en enorm migrän som inte verkade vilja gå över och återigen sjönk jag djupare ned i min depression. 

 

Jag sökte upp en neurolog för att se om de kunde hitta vad felet var och det visade sig att jag hade ett kavernom i hjärnan. Det är som en slags tumör av blodkärl. Vem som helst kan ha ett kvarnom och det är oftast helt ofarligt, men när det sitter i hjärnan kan det trycka på delar som inte vill bli tryckta på och skapa problem. Dessutom finns det chans att kavernomet växer, vilket skulle skapa större tryck i hjärnan, vilket i sin tur skapar huvudvärk. Sedan fanns det en oroande faktor: kavernomet kan brista vilket skulle skapa en hjärnblödning - vilket aldrig är bra. Jag bestämde mig för att jag inte ville opereras och att jag skulle nöja mig med värktabletterna citadon. 

 

Tiden gick och när november kom var jag som en grönsak. Jag låg bara i min säng och grät. Huvudvärken ville aldrig gå över och jag hatade livet. Depressionen var värre och min livslust var obefintlig.

Samy dök upp igen, ångrade att han hade gjort slut och ville bli tillsammans igen. Jag var svag och behövde bara någon som älskade mig och gick med på att återförenas.

 

Jag sökte på nytt hjälp för min depression, men var alldeles för omotiverad till att ta mig till ett sjukhus, så jag fyllde i en internetenkät då jag ville gå i terapi via internet. Dagen efter fick jag ett samtal från en psykolog på Huddinge Sjukhus som insisterade på att jag skulle komma dit så snabbt som möjligt. Det gick jag med på och inom ett dygn satt jag hos psykiatrin tillsammans med en psykolog och överläkaren. De hade läst min enkät och blivit väldigt oroade. De konstaterade att jag led av en grav depression med en stor risk att begå självmord. De refererade mig genast till PRIMA Vuxenpsykiatri. Allt gick jättefort, alla verkade tro att jag skulle ta livet av mig vilken dag som helst.

 

Väl hos PRIMA fick jag en underbar psykolog, en psykolog som jag träffar än idag. Tillsammans bestämde vi att jag skulle börja gå på antidepressiva. Insättningsfasen var hemsk för mig. I två veckor låg jag i min säng, sa inget, åt inget. Jag hade tur, för jag hade världens underbarste katt som fanns här för mig. Hon låg bredvid mig konstant dessa två veckor och gosade med mig. Det enda jag gjorde var att klappa och pussa på henne. När insättningsfasen gått över blev jag lite bättre, men ändå ville jag mest bara ligga i sängen och gråta och klappa min katt. 

 

På kärleksfronten var det även en massa problem. Nu såhär i efterhand vet jag var problemet var, men jus där och då kämoade vi för att få vårt förhållande att funka. Vi ville helt olika saker, helt enkelt - men vi var rädda för att leva utan varandra. Mitt beteende drev Samy till att förakta mig. Även fast han inte ville säga det högt ut såg jag det i hans ögon. Han hatade mig, och allt jag ville var att han skulle älska mig så som han hade gjort i början av vårt förhållande. Jag kämpade för att vara den perfekta flickvännen, men vad jag än gjorde räckte det inte. Och jag visste att jag fick inte bråka med Samy, för då skulle han tröttna och göra slut. Så jag tog ut min illska och sorg på mig själv. Jag började skärma mig själv, slå mig själv och överdosera på piller. 
Idag skyller jag inte på Samy. Jag är inte arg eller ledsen på honom - men jag VET att den kamp mellan oss var anledningen till varför jag började hata mig själv. Det var vårt förhållande som fick mig att känna jag var otillräcklig, oavsett vad jag gjorde.

 

Mitt första självmodsförsök hände någon gång i April 2014. Det var natt och jag brydde mig inte omg något alls. Jag hade gråtit, av ingen anledning alls och jag var så trött på livet och jag ville bara försvinna. Jag hällde i mig en massa Citadon och sömnpiller och gjorde mig redo att dö. Men mamma kände på sig att något var fel och hon hittade mig innan jag hann dö, ringde ambulans och fick mig inlagd på psyk. Dock tog de inte mig på allvar under min första runda på psykavdelningen. Jag tror att de tyckte att jag var en jobbig tonårsbrud som blivit lite ledsen och av misstag råkat ta fem piller för mycket och hamnat där, för de skrev ut mig efter ett dygn. 

 

Jag kom hem från psyk och jag började skära mig själv. Så fort jag blev ledsen gick jag på jakt efter något vasst. Jag hade haft sönder flera rakhyvlar i jakt på rakblad och att skära mig själv blev mitt lugnande. I början av min depression bakade jag för att lugna ned mig, nu hade jag kommit så pass långt att jag skar mig för att bli lugn. Och varje gång rakbladet nuddade min hud tryckte jag allt hårdare. Att se blodet blev mitt heroin, mitt beroende. 

   Jag tror att väldigt mycket berodde på att jag alltid kunnat förstå smärta. Alla operationer jag har gått igenom har gett mig så mycket smärta, men jag har alltid kunnat lokalisera vart det gör ont och varför. Jag visste att jag hade ont i knät för att jag opererat mig där. Jag visste att jag hade ont i huvudet för att jag hade ett kavernom där. Men jag visste inte varför jag grät. Jag visste inte varför jag hatade mig själv. Jag kunde inte lokalisera den smärtan eller ta en värktablett och få den att gå över. Att skära mig själv gav mig en fysisk smärta jag kunde kontrollera och plåstra om.

 

Efter två självmordsförsök till satt jag där en natt. Samy och jag hade precis gjort slut, och denna gången kändes det permanent. Han hade i princip sagt rakt ut att han hatade mig och att han bara ville bli av med mig. Jag kände mig värdelös. Jag hade gjort allt för att få det att funka, det hade gått 4 år och allt jag fick var ett telefonsamtal av honom mitt i natten där han bara sa hejdå. Jag hade gått igenom 4 år av sorg, tårar och kämpat för honom och allt jag fick var ett telefonsamtal. Jag hade nått botten för länge sen, Samy visste det. Men innan han lämnade mig hade han bestämt sig för att gräva lite djupare och sedan klättra upp ensam.

 

Den natten stod det stilla för mig. Samy var borta. Jag hade inget jobb, jag ville inte ens leva och nu när min enda anledning till att leva var borta, varför inte bara ta och avsluta allt? 

Vid det laget hade jag Citadon för min huvudvärk, Mirtazapin för att kunna somna, Propavan för att sova gott och så hostmedicin för att inte hosta. 

Hostmecdicinen som jag tog var väldigt stark och av  ett tidigare misstag visste jag att man fick hjärtklappning av den om man tog för mycket. Den rekomenderade dosen var 10ml. Jag hällde upp 50ml till mig själv och ploppade ut alla piller jag hade. Jag satt där med en stor shot hostmedicin och 50 piller i handen. Jag visste att jag skulle dö. Jag hade skrivit farväl på min whiteboardtavla i mitt rum. Jag tvekade inte ens. Jag tog min shot och svalde alla piller i ett svep, lade mig ned i sängen under täcket och inväntade döden. 

 

Något jag inte kan förstå är de människor som faktiskt uppskattar att vara pillerhöga. Jag hatar det. Inte ens när jag ville plåga mig själv var jag nöjd när jag var pillerhög. Det är en väldigt egendomlig känsla, och där låg jag. Hjärtat gick i 160 och jag fick allt svårare att andas och hålla mig vaken. Då kom jag på det - jag ville inte att det var mamma som hittade min kropp. Efter allt hon gjort för mig, efter all den tid hon vakat över mig när jag svävat mellan liv och död ville jag inte att hon skulle hitta min kropp. Jag försökte ropa på henne men rösten svek mig. Så jag ringde henne, och hon kom inrusandes och hittade mig.

 

Resten av den natten minns jag inte. Enligt mamma blev jag medvetslös och när jag hade kommit in till sjukhuset var jag medvetslös i ena sekunden, satt upp och pratade nonsens i andra sekunden. De magpumpade mig och lät mig sova. Jag vaknade upp dagen efter på Södersjukhuset. Jag hade världens huvudvärk och var supersvettig. Men jag andades... väldigt bra. Jag kände mig så lätt. Så otroligt lätt. Det kändes som om en stor tyngd lyfts från mina axlar och jag log för mig själv. Jag log för första gången på ett halvår. Jag tittade på min vänsterhand och insåg att jag hade på mig ringen jag fick av Samy när vi firade ett år. "Din för evigt <3 Samy" stod det på den. Jag skrattade och fnös på samma gång, tog av mig ringen och lade den på nattduksbordet, gick upp och tittade på utsikten och jag tror jag at kände glädje. Glädje över att det äntligen var över. 

 

De kommande två veckorna spenderade jag på psyk. Jag mådde bättre än någonsin, men jag var ändå inte redo att komma hem. Jag spenderade dagarna framför datorn på Netlix och så läste jag. 

När jag äntligen kom hem kände jag mig som en ny människa.

 

Sedan dess har jag inte skurit mig eller överdoserat, än mindre velat det. Jag går fortfarande hos min psykolog, för jag känner att jag behöver det. Men allt mitt självskadebeteende är borta. Och äntligen känns det som om jag har en framtid. Äntligen vill jag ha en framtid. 

Jag förväntar mig verkligen inte att någon har läst igenom mitt långa inlägg, detta var mest för mig. Men min poäng är att... Detta är jag. Ända sedan jag blev bättre från min depression har jag börjat äta mer, vilket kom som en chock för mig kropp. Jag skjöt i vikt och jag har inte varit så hälsosam sedan dess. Jag har unnat mig alltförmycket gott sedan dess. Men jag måste lära mig ha en balans. Jag kan inte ligga och skramla på bottnen och sedan flyga högt uppe bland molnen. Jag måste även lära mig gå på jorden. Och det är detta min blogg kommer handla om. 

 

Hela mitt liv har varit en kamp, och även fast jag hade hoppats att kampen skulle varit över vid det här laget så är det inte det. Livet går vidare, och det är upp till mig att göra det bästa av det.

 

Det här är min historia, och det är nu jag kommer börja leva i nuet.